1. Vad tycker du är det viktigaste för någon som vill bli mer andlig?

Att vara sig själv. Att inte förändra sig efter några föreställningar, att se bakom våra berättelser om världen, om andra och om oss själva. Att lära känna sina starka och låt oss säga mindre starka sidor. Helt enkelt att känna sig själv. Det är och kommer alltid att vara A och O. Allt annat lägger sig på plats. Det handlar aldrig om att hitta en annan person utan om att hitta tillbaka till sig själv. Återigen, det är därför som ordet "vägledare" är så bra i det här sammanhanget – att leda folk tillbaka till sig själva, eller till källan, vilket på många sätt är samma sak.

2. Vad är det för mening med att vara andlig?

Tänk att vakna upp en dag utan minne och inte veta vem man är, var man kommer från, vart man är på väg och vad det hela går ut på. Hur hamnade jag här, liksom? Precis så är det för de flesta här på jorden och det är det som skapar förvirring, oro och rädsla. Till viss del är det förstås som det ska vara, för att vi ska ha möjlighet att lära oss våra ”jordiska läxor”. Men vi har också en förmåga att väcka det vi redan har inom oss till liv – att lära känna sig själv och sitt ursprung ger en känsla av meningsfullhet. Och det i sin tur skapar ett inre lugn som är oöverträffat.

3. Vem skulle du vara utan det andliga?

En trist typ tror jag. Jag skojar lite, men det är också sant. Jag skulle inte gilla mig själv. Jag skulle mest vara grinig, full av ego och full av självupptagenhet. Jag skulle vara så arg hela tiden på omvärlden att jag fick ont i magen. Det har jag provat och det var varken särskilt lyckat eller särskilt bekvämt. Jag föredrar att se det hela som ett samarbete i stället. Utan det andliga förlorar det mesta sin mening och sin färg, och vi skulle famla runt i mörkret. Tänk Platons grotta. Där vill jag inte leva längre.

4. Varför är det andliga så svårt?

Det andliga är svårt, eller upplevs svårt, för att några viktigpettrar har sagt att det är svårt. Om du får reda på att det där med att gå är helt fel, man ska åka på hjul, i bil eller vad som helst, tar det inte lång tid innan det blir jättejobbigt att använda sina ben. Så är det med åsikterna runt andligheten. En del har förbjudit den, andra har tagit patent på den, och de som söker nya vägar säger ofta att ”sanningen går genom dem” för att få vara lite unika. Men det är din födslorätt att vara andlig. Faktum är att du redan är det, du har antagligen bara glömt den saken.

5. Vad kräver andligheten av oss?

Ingenting alls faktiskt. Det största missförståndet vi människor har haft i tusentals år är att det krävs någonting, men det är inte sant. Medan du lever på den här planeten, i det här livet, så finns det ett val att göra ditt bästa. Men det är inte andligheten som kräver det av dig utan du själv som väljer det. Och ”det bästa” kan se ut på många olika sätt, med de förutsättningar som du har. Ibland är det helt enkelt att orka kliva ur sängen en grå och tung morgon. Bra, då är det ju så. Det räckte för den dagen.

Denna enkelhet och kravlöshet skrämmer oss, för vi har fått lära oss att vi inte är tillräckliga och egentligen aldrig kan bli det. Men vi är tillräckliga, vi är redan nog, vi är redan älskade och accepterade och kan aldrig bli någonting annat. Nej, vi kan inte bli ”fördömda”, och nej, vi kan inte bli ”fallna själar.” Det är omöjligt! Du är här för att upptäcka dig själv och vem du är, men det är inget statiskt krav, det är ett äventyr. Måhända emellanåt ett ganska smärtsamt äventyr men likväl ett äventyr. Så du är fri, fri att leva just det äventyret. Varje dag.